Aktuellt

DIALOG I STÄLLET FÖR MURAR

Ofta kan man höra (finskspråkiga) finländare säga: ”Jag förstår nog språk X, men jag kan inte tala det”. Mycket ofta gäller den här oförmågan vårt andra inhemska språk. Det blir oftare av att använda engelska och också en del andra språk på någon nivå – men just när man borde tala svenska blir det stopp. Och om jag har förstått saken rätt, upplever finlandssvenska samma psykologiska språkmur, alltså just när man borde tala finska etc.

Det är de facto så, att alla som gått ut grundskolan i Finland har ett stort antal studietimmar i det andra inhemska språket bakom sig. Dessutom har vi klarat oss bra i Pisa-undersökningarna, så vad är det egentligen som gör att det känns så svårt att kommunicera på det andra inhemska?

Är det kanske pulpeterna som felet sitter i? Engelska har många av oss lärt sig framför televisionen och datorn eller på resor. Vi har haft möjlighet att språkbada i riktiga livssituationer: engelskan används inte bara i klassrummet. Det är lätt att glömma sin rädsla för att göra bort sig när man upprepade gånger får uppleva att man klarar sig tillräckligt bra på engelska. En obekväm situation har i stället blivit belönande.

Eller är det fel på läroböckerna? Våra utmärkta finländska skolor strävar efter goda inlärningsresultat, vilket betyder att främmande språk ska talas på rätt sätt. Det här har eventuellt lett till att den som ska säga något går i baklås när hen inte är helt säker på att allting blir sagt på precis rätt sätt. Skolans krav på att eleverna uttrycker sig korrekt kan ha medfört att kommunikationen minskar. Om vi sällan upplever situationer där vi använder (behöver) ett främmande språk, kan känslan av att inte vara tillräckligt bra bli förhärskande. Det kan i sin tur leda till att språkmuren är ännu högre nästa gång.

Hur skulle språkundervisningen kunna se ut om vi flyttar ut ur pulpeterna och lägger böckerna åt sidan? Om vi skulle skapa inlärningssituationer i verkliga livet där språket upplevs via interaktion och fysiska aktiviteter?

Jag fungerar som projektchef för projektet Aktivt på två språk i Fiskars by i Raseborg. Utgångsläget för projektet var just den här frågeställningen. Målsättningen är att lära sig svenska via aktiviteter samt att skapa jämbördiga språksituationer mellan svensk- och finskspråkiga lågstadieelever. Språkinlärningen sker i tvåspråkiga verkstäder för matkultur samt via fysiska aktiviteter som dans och akrobatik.

Raseborg är en tvåspråkig kommun, men i Fiskars talas det huvudsakligen finska samt en del andra språk. Tack vare turismen, den internationella prägeln och mångspråkigheten har barnen i Fiskars bruk en positiv och fördomsfri inställning till främmande språk – ibland känns det rent av irrationellt när en lågstadieelev anser sig behärska upp till sju olika språk. Det är emellertid just den här attityden som behövs för att kunna kommunicera, oberoende av om man behärskar ett främmande språk bra, dåligt eller någonting mittemellan. Barnets goda självkänsla när det gäller sådant som är främmande och sådant som man ännu inte behärskar är en värdefull egenskap. Den här inställningen borde inlärningssituationerna förstärka, inte förstöra.

För världen förändras hela tiden. Kanske Finland i framtiden kommer att påminna lite om Fiskars: vi blir mera internationella och talar flera språk. Därför är det värt att sträva efter att de olika språkgrupperna i vårt land upplever att de är jämlika sinsemellan, oberoende av modersmål. Det är viktigt att dagens psykologiska språkmurar och känslomässiga laddningar, som kanske redan börjar bli en del av det förgångna, inte förs vidare till kommande generationer. Lusten att kommunicera med varandra ska alltid vara det viktigaste, oberoende av vilken språkgrupp vi har att göra med.

Aktuellt

Blogg